Springbrunn

En springbrunn var, enligt svensk folktro, ett väsen som vid första anblick såg precis ut som en vanlig brunn. Springbrunnen dök ofta upp mitt ute i skogen där törstiga vandrare eller pigor som vallade kor blev glatt överraskade av den oväntade vattenkällan. När de glada i hågen gick fram till brunnen för att hämta vatten till sig eller sina djur reser sig springbrunnen upp på två magra ben och börjar springa genom skogen så fort att barr och mossa yr. Kvar står en skrämd människa (och några lika skrämda kor) och stirrar efter den galopperande brunnen.

Berättelserna kring springbrunnar är många. Det verkar däremot råda oenigheter om huruvida de är onda, goda eller helt enkelt busiga väsen som gillar att skrämma människor. I många av berättelserna springer springbrunnen bort från den som funnit den innan hen hunnit reagera men i vissa berättelser springer den istället efter människan för… ja, varför den gör det verkar också inte vara helt fastställt. Ingen verkar däremot ha dött av ett möte med en springbrunn men de som mött en brukar få en skeptisk inställning till brunnar i allmänhet och närma sig dessa med försiktighet för resten av livet.

Berättelser om springbrunnar

Två av de mest återberättade springbrunnshistorierna var den om Bergsman Erik Lindberg och den om pigan Johanna.

Johanna var ute i skogen kring fäboden där hon bodde under sommaren tillsammans med familjens får när hon till sin stora förvåning fick syn på en brunn. Hon hade spenderat varje sommar sedan hon var mycket liten i fäboden och aldrig sett någon brunn i närheten. När hon gick fram till brunnen resten den sig plötsligt upp ”som en höna som legat och ruvat på ett ägg” och sprang bort mellan granarna. Nästa dag var den tillbaka igen och Johanna närmade sig den mycket mer försiktigt den här gången. Hon var nästan så nära den att hon kunde sträcka ut handen för att röra den innan den kastade sig upp och rusade iväg.

Detta pågick i flera dagar och Johanna kom lite närmare den märkliga brunnen för varje gång. En dag kunde hon ta tag i veven och veva upp hinken som fanns i brunnen. När hon väl gjort det satt hon sedan länge med den vattenfyllda hinken i knät. Hon hade hört berättelserna om springbrunnar förut men aldrig hört om någon som druckit av en springbrunns vatten. Till sist tog hon ändå en duktig klunk av det klara vattnet och väntade med hjärtat i halsgropen.

Vad som hände efter att hon druckit vattnet skiljer sig beroende på vem som berättar historien men det verkar som om fått någon form av övernaturliga krafter. Enligt de flesta tolkningarna blev hon så stark att hon kunde bunta ihop alla fåren med ett rep och sedan ta dem på ryggen när hon skulle tillbaka hem igen (vad fåren tyckte om arrangemanget förtäljer inte historien).

Bergsmans-Erik och springbrunnen

Oftast brukar springbrunnen hittas i skogar, som i den förra berättelsen, men den kunde också dyka upp på de märkligaste av ställen som i fallet med Bergsmans-Erik. Erik var, som man brukade kalla det, ”svår på spriten” och brukade smyga sig upp om nätterna för att ta sig ett par rejäla sängfösare när alla andra gått och lagt sig. Väl nere i köket hade han svårt att tro sina ögon. Mitt på golvet bland byttor och kokkärl stod en brunn. Erik gned sig i ögonen både en och två gånger men brunnen stod där den stod.

Erik tänkte sig att synen nog skulle försvinna om han fick stärka sig lite och smög sig runt brunnen för att komma åt sitt förråd. Precis när han kommit fram till skåpet hör han hur något rör sig bakom honom och han vänder sig om lagom för att få se en brunnshink i ett rep kommande farande emot sig. Repet lindar sig runt honom som en orm och börjar dra honom mot brunnen. Lika tyst som han smugit ner till köket, lika högljudd blir Erik nu. Hans familj och tjänstefolk vaknar av ett förskräckligt oväsen från köket och av att Erik skriker i högan sky.

När de kommer in i köket ser de två saker: en brunn och Eriks sprattlande ben som sticker upp över kanten på brunnen. Två av Eriks drängar är snabbt framme och hugger tag i sin husbondes ben och dra för allt vad de är värda. Till sist släpper brunnen taget och Erik far upp med ett högljutt slurpande läte. Brunnen, som verkar ha fått nog av hela spektaklet, vecklar ut sina långa ben och flyr ut genom bakdörren och ut i skogen.

Man skulle ju kunna tro att Erik hade blivit ännu gladare i flaskan efter en sådan händelse men det verkade som om den fick motsatt effekt. Erik tolkade händelsen som att brunnen tagit hämnd på honom för att han druckit mer sprit än vatten och blev, till sin familjs glädje, nykterhetsivrare för resten av livet.

Se fler ordvitsar på temat Sagoväsen