Idag är det få som vet hur man gör för att spåra ur. Nu för tiden är det väldigt få som bär klockor, de flesta håller helt enkelt koll på tiden i mobilen. Men förr i tiden ägde nästan varje människa över 10 år en klocka av något slag. Klockorna hade dock ett stort problem: de gick.
Detta gjorde att man hela tiden var tvungen att hålla fast klockan på något sätt. På den tiden man fortfarande hade fickur såg man till att klocka var fäst vid bäraren med hjälp av en kedja. På så sätt hann aldrig klockan så långt innan ägaren kunde hala in den igen. Senare brukade man fästa klockan vid handleden med en rem för att hålla den på plats.
Trots alla dessa säkerhetsåtgärder hände det då och då att en klocka smet och man var tvungen att leta upp den igen. Ibland anlitades personer som var experter på att spåra ur, så kallade urspårare. Marcel Proust skrev en hel romansvit om människans ständiga kamp mot den rymningsbenägna klockan och döpte den till ”På spaning efter den tid som flytt”.
Ordförslag: @fri0a
Alla Bokstavligt målats bilder går att beställa som A4-tryck.
Lämna ett svar